Sunt Förnuft.

En vara som vi alla tycker att vi har gott om. Eller hur? Det finns ju ingen som har så mycket sunt förnuft som jag själv tänker vi alla (omedvetet?). Även om vi inte formulerar tanken så ens för oss själva. De flesta är mer blygsamma och taktfulla än så.

Vi människor har ganska svårt att sätta oss in i hur andra tänker ibland. I synnerhet om den andre personen har ett avvikande synsätt. En annan åsikt än oss. Det är något som i de flesta fall går att skaka av sig eller bara låta det bero. Man accepterar att vi tycker olika, det är okej.

Utom i vissa frågor.

Detta är inte tänkt eller menat att bli en ”offerkofte-text” om hur synd det är om oss ”rasister” som vi kallas då vi tycker annorlunda. Men texten blir såklart färgad utav min synvinkel, min utgångspunkt. Jag vänder mig inte särskilt till mina antagonister, ej heller enbart till dom som delar min egna synvinkel i migrationsfrågan och de ämnen som detta berör. Denna infekterade debatt.

Jag vänder mig till alla som har heta känslor och åsikter angående detta ämne.

Till att börja med, försök att sätta dig in i hur det vore att tycka annorlunda. Vilka argument finns det till att göra så? Hur tror du en människa som tycker på detta sätt känner? Inser du att detta också är en människa av kött och blod, kropp och själ som också har rätt att tycka, tänka och säga vad han/hon vill? En person du inte känner. En levande kännande människa med en mor och en far, med syskon och/eller egna barn som han/hon älskar över allt annat. Precis som du. Att jag skriver såhär beror på att det känns som om vi nästan glömmer bort detta, inte bara i ”stridens hetta” utan det blir ett nästan permanent synsätt. Vi får inte demonisera varandra. Vi får inte hata varandra. Vi måste alla acceptera och tillåta varandra att ha en avvikande åsikt.

Om du lyckats tänka såhär långt så är steget jag nu ber dig att ta inte speciellt svårt.

Respekt.

Vi måste alla ha mer respekt för varandra och för varandras åsikter. Det är samma sak. Man måste inte gilla eller hålla med men man måste kunna visa respekt. Jag har full förståelse att debatter kan bli heta, jag vet av erfarenhet att man lätt kan ryckas med om man blir dåligt bemött. Sen är cirkusen igång. Det blir en upptrappning. Man säger eller skriver till sist något som man inte kan stå för. Något man borde skämmas för. I affekt.

Om vi alla har eller ser till att visa respekt för varandra och inse att ord som ”hatare”, ”troll”, diverse könsord, ”rasist”,”utvecklingsstörd”, ”vänstermupp”, rasistiska tillmälen o.s.v. inte är konstruktivt utan meningslösa skällsord som bara slår tillbaks mot oss själva då kan vi kanske lösa problem tillslut. Tillsammans.

Det måste gå. Vi kan inte hoppa över det här steget. Vi måste alla ta ett steg eller två tillbaka. Vi måste reflektera hur vi beter oss mot varandra. Höger som vänster, svart som vit, hög som låg, vi är alla människor. Vi är inte från olika planeter även om vi ibland vill låta oss inbilla det.

En uppmaning alltså, till sans, till sunt förnuft. En uppmaning om att vi har mer att vinna på att vara artiga mot varandra än arga och otrevliga.

Tänk efter: vem lyssnar du mest på, den som gapar och ilsket skriker otrevligheter eller den som med vettiga argument framför dom på ett artigt sätt utan att håna eller trycka ner någon?

Tilläggas skall att jag själv dagligen blir arg över hur vårt samhälle sköter vissa bitar, arg och frustrerad. Jag är av åsikten att vi är på väg åt fel håll. Jag tror dock att en del, en stor del utav anledningen är att folk vill väl. Det är inte en ursäkt till att köra Sverige i botten men likväl så kan det vara en förklaring. Mental blåögdhet. Man bör delvis därför tänka efter och sätta sig in i dessa människors känsla och åsikt. Ett exempel är våran nuvarande statsminister, jag har känt mig väldigt, väldigt arg på honom för vad jag anser är hans ansvar och hans fel. Man kanske kan tycka att han inte är den ”vassaste kniven” i lådan. Men det är inte så att han hamnat där han är av en slump heller. Svenska folket har faktiskt röstat. Dessutom, tänk såhär: det kanske är så att han tycker att han gjort/gör ett bra jobb. Han kanske faktiskt agerar som han gör för att han tycker att det är rätt. Han kanske tror sig göra Sverige och världen bättre. Även om vi tycker annorlunda.

Om man som jag går ut på tex. statsministerns facebook så ser man där något man kanske inte trodde existerade, en massa människor som öser beröm över hur duktig ”Steffe” är. Vilket fantastiskt jobb han utför mm.mm. Jag skall också erkänna att jag föll för frestelsen den gången att ösa skit både på statsministern och dennes följare. Det var dumt. Att agera så är förmodligen bara kontraproduktivt, det gagnar med andra ord inte min sida, mitt syfte, utan det skadar istället. Om jag däremot använt en vänlig ton så kanske jag kunnat få någon att tänka efter, att se saken från min synvinkel. Om inte så hade jag med ett vänligt agerande inte givit bränsle åt deras brasa så att säga.

Att man är artig och korrekt innebär absolut inte att man måste tumma på budskapet eller att sänka sina krav, det är inte detsamma.

Om du är en av alla oss som inte håller med om att ”det går bra nu”, vilken strategi är bäst tror du? Är det att i ilska skriva hatfyllda och arga påhopp med smädelser eller finns det ett annat sätt? Precis som jag skrev några rader ovanför; vem lyssnar man helst på? Hur får man bäst en annan människa att verkligen reflektera över saker?

Inte genom att vara otrevlig eller överdrivet aggressiv i alla fall.

Annonser

Kognitiv Dissonans.

En teori jag förmodligen inte är ensam om är den att större delen av Sveriges befolkning lider av kognitiv dissonans. Ett psykologiskt fenomen som har att göra med en form av förnekelse. Man vet innerst inne att ett val man gjort är fel men p.g.a. att man ändå redan gjort detta val så rättfärdigar man valet för sig själv. Man lurar sig själv och går emot det som man egentligen vet är rätt. Man blir ständigt ryggdunkad också utav politiskt korrekta kändisar, utav diverse politiker och medieprofiler som de flesta med all säkerhet måste ha precis samma diagnos själva, nämligen kognitiv dissonans.

Ett annat och starkare ord kan vara ”masspsykos”.

Man vet, eller borde veta om alla problem med den sortens immigration som man låtit fortgå alltför länge. Nu menar jag våra herrar politikerna. De vet bättre, de har all information, de har tillgång till alla siffror. De vet. Tro inget annat.

Ändå handlar dom som dom gör.

Dom känner till alla våra problem. Utanförskap. Kriminalitet. No-go zoner. Skolans sjunkande resultat. Massinvandringen av nästan bara unga män. Problemen med många utav dessas kvinnosyn och vad det innebär för våra skolflickor och unga kvinnors säkerhet. De vet. Allt annat är lögn.

De måste även ha begåvats med en enorm skrupellöshet som har mage och hjärtan att blunda för dessa problem. Problem som gör detta vårat land allt sämre att bo och leva i. Problem som blir större för var dag som går.

En annan sak att reflektera/undra över är om denna dissonans även är orsaken till att vi i allt snabbare takt tycks glömma bort terrordåd. Enorma, otäcka händelser utspelar sig i hjärtat utav Europa. Det blir lite ”rabalder” ett tag. Sedan tystnad.

Inget konkret tycks hända. Somliga länder inför lite tuffare regler, men i Sverige händer inte mycket. Gränskontroller. När de stora tidningarna begråtit och upprörts över att man tvingas visa upp ett id-kort för att kliva över gränsen så vill dom få oss att tro att det är svårt på något vis att komma in i landet. Jag vet att det inte är särskilt svårt att få tag i falska id-handlingar. De allra flesta vet att så är fallet. Som många andra har påpekat så kan jag inte se det hårda eller orimliga i att man ska visa upp en id-handling när man ska in i vårat land, man måste ju visa upp det när man handlar alkoholhaltiga drycker, när man ska köpa tobak, när man går till vårdcentralen, mm.mm.

Jag vill absolut inte vara någon slags domedagsprofet.

Jag vill, jag vill tro och jag vill hoppas att det ordnar upp sig för oss. Att vi på något sätt får ordning i vårat land. Men det är enormt svårt att se hur det skulle gå till. Jag tycker/tror att vi Svenskar generellt sett är alldeles för godtrogna. Vi är också alltför fega. Ja, fega faktiskt. Riktigt, riktigt fega. Vi vågar inte gå emot strömmen. Det är jätteläskigt med konflikter och man nöjer sig med att man får gå och rösta vart 4:e år…..och då röstar fortfarande en alltför stor del av oss på det vi alltid gjort, på det som mamma och pappa alltid gjort, o.s.v.

Resultatet?

Kognitiv dissonans.

Effekten av denna dissonans kan vi alla se och läsa om dagligen. I ”mainstream-media” läser vi om alla mord och våldtäkter. I den s.k. ”alternativa median” får vi även ett signalemente på gärningsmännen. De ekonomiska effekterna kommer vi alla känna på i form av ökade skatter, ständigt ökande. Vi kommer få se vården och skolan och äldreomsorgen bli allt sämre. Eller ska vi ersätta ordet sämre och bara kalla det för annorlunda?

Det är sannerligen ett annorlunda Sverige. Mycket annorlunda mot det land man föddes och fick växa upp i. Ett faktum så sorgligt att det om man betänker det inte är lätt att hålla tårarna tillbaks då man ser det land som ens egna barn får hålla till godo med.

Det hade inte behövt bli så här.

Alliansfrihet.

Ett vackert ord anser jag. Det inger respekt på något vis. Man står utanför andras angelägenheter, man svarar bara för sig själv. Det har även varit en realitet i vårat rike, en realitet som hållit oss utanför inte bara ett utan två stycken världskrig.

Om ett tredje världskrig verkligen skulle bryta ut så är det nog få som tvivlar på att det nog blev det allra sista. Vapenmakten räcker till så att säga. Ett atomkrig skulle bli slutet. Förmodligen.

Det skulle tveklöst bli en helt annan värld efter något sådant. Alla stormakter skulle kunna dras in i det. Det skulle bli omöjligt att hålla sig utanför. Världen ser mycket annorlunda ut än den gjorde på 40 talet då vi sist hade världskrig. Vi har idag inte bara en massa kärnvapen, vi har också hundratals om inte tusentals kärnkraftverk. Vad händer om ett antal av dessa blir förstörda? Det räcker då med vanliga konventionella bomber för att orsaka hundratals Fukushima och Tjernobyl situationer i världen.

Om ett närmande till NATO innebär en ökad spänning emellan väst och öst, varför, varför, varför då öka denna spänning. Är inte det jävligt onödigt?

Man måste inte vara en ”ryssälskare” eller ”USA-hatare” heller för att inse att detta är ett idiotiskt spel. Det finns ingen logik i att vi ska gå med i denna militära allians. Det enda det gör är att öka riskerna för ett världskrig. Världen överlever inte ett sådant. Aldrig. Det tror inte jag i vart fall.

En fortsatt alliansfrihet däremot skulle bara bidra till en ”avspänning” i situationen. Det är vad som behövs. En avspänning. Inte vapenskrammel. Som vanligt nu för tiden så verkar politikerna bara för sin egen skull, de gör vad de tror att de måste för att behålla sin upphöjda och förmånliga position. De röstar så som partiet sagt till dem. De är inget annat än ett gäng marionetter, styrda av osynliga händer. Med få undantag.

Vem är ”the master of puppets”? Vem/vilka håller i trådarna? Vad tror dom sig tjäna på det? I slutändan alltså, om det verkligen skulle bli ett ww3. Har dom så stor plats i bunkrarna att de tror sig kunna överleva där nere resten utav sina liv? Har dom i hemlighet byggt sig bosättningar på månen? Mars?

Visst, nu svävade tankarna ut lite väl långt kanske somliga tycker.

Men vad ska man tro då?

Vad fan ska man tro?

Svenskhet

Något som jag aldrig kommer att förstå är hur och varför detta ord och vad det står för kan vara så enormt provocerande. Det är provocerande och stötande för många människor. De flesta som blir illa berörda är själva Svenskar. Frågan är: vad är det för fel på ett folk som blir provocerade utav att de själva existerar?

Ständigt denna debatt och detta tyckande om saken ifråga. Från det att man var ung tonåring och rockbandet Ultima Thule dök upp och till en början åtnjöt beröm till och med från etablerade medier och tyckare till att de blev hatade och bespottade. Det gick fort, som över en natt nästan. Från acceptans och popularitet till spott och spe. Jag minns det så väl. Svenska fanan blev något fult och rasistiskt, samma med torshammaren som just blivit populär igen.

Varför?

Varför är Svenskhet och erkännandet av att det ens finns en Svensk kultur och identitet något fult, hemskt och dåligt? Är det bara här i Sverige denna fråga har blivit kapad av människor som av dunkla anledningar vill dra sin egen identitet i smutsen. Eller helst av allt inte ens erkänna att den existerar, eller är det något som pågår också i andra länder?

Hursomhelst så tror jag att detta fenomen har pågått längst i Sverige av någon anledning. Vidare så vill jag påstå att det inte leder till något gott. Varför ska man hata sin egen identitet, sitt ursprung? Hur har det blivit det korrekta?

Jag kan inte förstå det. Konspirations teorier ligger nära till hands för att få en förklaring.

Något som jag en gång snappat upp är att ”Ett folk utan historia har ingen framtid”. Det ligger mycket sanning i detta tror jag. Om dagens unga generationer får lära sig att Svenskhet är något dåligt, något som inte ens finns, hur intresserad är man då utav våran historia?

Har man ingen identitet och ingen historia, då är man rotlös. Vilka är de krafter som vill göra oss rotlösa? Vad vill de komma åt? Jo, de vill såklart ha det som är vårat. De vill ha vårat land, vårat gemensamma rättmätiga arv. Vår fosterjord. Sverige.

Vilka är dom?

Religion.

Jag har inget emot människor som är religiösa. Jag har inget emot religion. Rent spontant så har jag alltid känt så. Det är en helt personlig ensak, något som är helt upp till var och en. Precis lika självklart som jag och de flesta Svenskar tycker att ovanstående meningar är lika självklart är det för andra människor i andra länder att samhällets religion är inget man på något sätt kan välja bort. Inte utan mycket allvarliga konsekvenser, man kan inte välja bort religionen.

Religionen har också nästan alltid varit ett styrmedel som ligger i maktens hand. Länder har erövrats pga och med hjälp av religionen. Vanligaste krigsorsaken både historiskt och i modern tid torde vara just religion. Hur kan jag då säga att jag inget har emot den?

Det kanske var lite hastigt…att påstå att jag inget har emot religion.

Allvarligt. Det finns ett antal mycket viktiga problem som omgärdar detta ämne. Eftersom det är tabu idag att peka ut en viss religion som problemet så ska jag i denna text försöka vara lite ”diplomatisk” och dra alla religioner över en och samma kam. Jag skall generalisera en del. Rätt eller fel, om det är ett sätt på vilket problemet skulle kunna få sin lösning så spelar det kanske ingen roll.

Sverige är sedan lång tid ett väldigt sekulärt samhälle. Vi förstår oss inte på att man kan vara så styrd av fördomar och vidskepelse som många faktiskt är. Kyrkan blev för ett antal år sedan skild från staten. En bra och positiv sak anser jag. Det finns dock ett stort men här. En fara kanske. Åtminstone en fråga som är aktuell och borde diskuteras i långt större omfattning i dag än vad fallet är. Frågan är: skildes kyrkan från staten bara för att ge en annan religion mer plats. För att denna skall få ta kyrkans plats i Sverige? Det här är inte att gå för långt. Att ställa denna fråga. Det sker. Det sker nu. I dag sker det.

Vad är då problemen med religion? Är det inte bra att människor finner svar på problem som tex döden, själen, meningen med livet,gott vs. ont. o.s.v. Visst , där ligger en del av det positiva. Dessa frågor går många gånger inte att svara på och om folk tycker att det känns meningsfullt att få dessa svar, fint. Bra. Men där kunde/borde det också räcka.

Det gör det nu inte. Av någon för mig outgrundlig anledning så känner vissa människor sig enormt provocerade av att inte alla andra har precis exakt samma religiösa tro som dom själva. De känner sig så arga och t.o.m. hatiska mot människor av annan tro eller mot människor som inte tror alls.

Hur kommer det sig? Varför är det viktigt för somliga att påtvinga sina egna religiösa seder och fördomar/vidskepelser på andra? Hur kan man ens vilja tro på en ”gud” som går med på, ja t.o.m. uppmuntrar grymma, elaka och förfärliga handlingar mot andra människor? Hur kan man tro på något sådant?

I religionens namn kommer man undan med sådant som om det vore ett politiskt program från ett parti skulle bli totalförbjudet. Man kommer undan med grova påhopp och förolämpningar, t.o.m. kommer man undan lagen om ”hets mot folkgrupp”, bara det står i ens religiösa texter så är det tydligen helt ok.

Det här måste komma upp på dagordningen i Sverige. Detta måste diskuteras mer. Jag är av uppfattningen att religion är långt farligare än någon politik och skall så också behandlas. Det är egentligen helt sjukt att t.e.x hakkorset är förbjuden att bära offentligt medans vissa religiösa kännetecken som förtrycker hälften av befolkningen (kvinnorna) är helt tillåtet och tabu att ens ifrågasätta. Att det är helt ok bara för att det har en stämpel som heter ”religion”. Det finns ju religioner i vars namn långt fler människor mördats och lemlästats än de som strök med under Hitlers styre.

Nej. Det är dags att ”göra upp” med religionen i Sverige! Den skall tillåtas privat innanför hemmets väggar, den skall inte påtvingas någon och dess symboler skall inte få utrymme i det offentliga rummet. Punkt.

Det skulle lösa enormt många problem. Jag är övertygad om det.

 

Direktdemokrati

Något som jag funderat en hel del kring är just begreppet ”direkt-demokrati”.

Allt, nåväl, nästan allt här i världen utvecklas ju. Speciellt det tekniska och i synnerhet it-teknologin har ju kommit oerhört långt och gör ständigt nya landvinningar. Något som stått still och stampat är däremot det politiska systemet. Varför inte kombinera dessa områden? Det kan inte vara speciellt komplicerat. Vi ska ju kunna lita på tekniken så pass mycket att vi i stort sett lägger hela vårat liv, våra pengar och allt vi äger och har ska vi anförtro till it-tekniken. Tänk på det en liten stund så inser du att jag har rätt, alla kreditkort och kontokort vi har, internet-bank och kanske speciellt det elektroniska bank-id’t.

Just bank-id’t ska ju vara ett säkert kort, vi kan alltså använda det som en helt giltig id-handling på internet. Helt naturligt och självklart för många idag. Varför skulle man då inte kunna använda det till att rösta med? Det skulle ju vara en smal sak i denna nya tid, ”it-åldern”, att folk röstade hemma vid datorn, eller ännu enklare, med en app i sin mobil.

Man skulle kanske inte behöva ha politiska partier, det skulle vara föråldrat. Eller åtminstone kunna bli det på sikt. Folk skulle få rösta i enskilda frågor. De viktigaste, största frågorna skulle folk kunna rösta om. Det skulle kunna lösa en mängd olika problem som finns inbyggda i dagens system. Jag är övertygad om att det skulle minska politiska konflikter. Det skulle också minska behovet av högavlönade politiker med dyra fallskärmar och extremt förmånliga avtal…

Är det anledningen till att frågan inte kommer upp på dagordningen måntro? Är det därför intresset är så svalt för denna fantastiskt enkla idé vars tid borde vara här? Att de som kan göra den till verklighet är rädda att den ska ta deras jobb?

Eller ligger det något allvarligare än så bakom? Är det någon styrande elit som sitter bakom kulisserna som inte skulle tillåta en sådan idé att bli verklighet? Jag kan inte låta bli att få lite konspirationsteorier när jag tänker på detta…

Visst kan man peka på vissa problem, vissa frågor även kring detta, tex. vilka frågor ska avgöras med omröstningar och vem/vilka ska besluta om det? Man skulle ju kunna lösa det som så att man har tex. en gång i månaden en omröstning kring ett politiskt beslut. Man skulle kunna ha en omröstning i riksdagen tex. en gång i månaden kring vilken fråga som folket ska få besluta om. Eller ännu hellre så skulle man varje månad kunna ha en omröstning på nätet och låta folket först rösta om vilken fråga som är viktigast av tex tio olika alternativ. En gång i månaden.

Jag tycker att detta är alltför bra för att inte lyftas fram mer.

Detta är en idé vars tid är kommen.

Tanken svindlar. Vi kanske skulle kunna få exakt det samhälle vi drömmer om, och blir något fel så skulle man kunna rösta om. Göra om och göra rätt. I stället för dagens tungrodda skepp med politiker som sitter tryggt i fyra år och lyfter fet lön bara för sin egen skull, utan att behöva ta ansvar….

….det kan i alla fall inte bli sämre än det är idag. Omöjligt.