Dystopiskt dagdrömmande.

Jag är en drömmare och har alltid varit så. Jag har alltid varit svag för att låta fantasin vandra iväg åt olika håll. Ofta hamnar jag då i ämnen rörande rent filosofiska spörsmål. Sådant man icke kan få något svar på. Detta var svårt att acceptera då man var yngre, att inte alltid kunna stilla sin nyfikenhet med otvetydig i sten huggen fakta. Nuförtiden tar jag sådant med ro, jag finner det t.o.m. vara en slags ”krydda” i livet, att allt faktiskt inte går att besvara.

Man kan förstås söka svaren ändå. Man kan ju även välja att köpa en religions svar på svåra och ”obesvarliga” ting. Frågan då blir en personlig fråga istället, en som man borde ställa till sig själv. Varför måste jag prompt ha svar på precis allt? Varför inte bara finna sig i att det finns obesvarade frågor? Är det fråga om en rädsla? Eller bara ett behov av en färdig mall där man kan finna en mening? Måste det alltid finnas ett facit som man kan ”tjuvkika” i?

Nåväl, det var faktiskt inte om religion som det skulle handla om, inte bara, så nu lämnar jag det en stund. Jag började med att berätta om mina tendenser att drömma, eller rättare sagt, dagdrömma. Vad jag ville skriva om var mina tankar och funderingar kring framtiden. Framtidens samhälle.

När jag var yngre så föreställde jag mig ett framtida samhälle som taget ur någon Sci-fi film. Kanske som något ur Star Trek. Faktum är att jag ända upp till vuxen ålder har trott och hoppats på att människan ska utveckla tekniken bortom nuvarande fantasiers gränser. Att vi t.o.m. en dag skall kunna resa mellan stjärnorna och befolka andra himlakroppar än denna våran jord. Att så skulle kunna ske har jag inte någon som helst tvekan över. Stöd i den sortens tankar har jag genom åren funnit hos några av våran tids djärvaste (och skarpaste?) tänkare som t.ex. Stephen Hawking och Michio Kaku.

Sedan vaknar man upp ur dagdrömmeriet och tittar på samhället. Just nu är det inte speciellt likt det framtida samhälle man fantiserade om som barn. Rent tekniskt har ju faktiskt massor hänt, där kanske verkligheten till och med trumfar vad man för x antal år sedan trodde skulle vara möjligt år 2016. Men samhället, det Svenska samhället, eller rent av det västerländska i stort har inte riktigt hängt med.

Vi är på väg tillbaka. Vi är på väg tillbaka till ett samhälle som blir styrt och reglerat av människors religiösa föreställningar. Detta sker trots att vi, västerländska Svenskar inte blivit mer religiösa (tvärtom där skulle jag säga) utan p.g.a att vi fått hit en massa andra folk. Folk som säger sig vara på flykt undan krig och elände. De blir allt mer krävande ju fler de blir. För var år som går lämnas mer plats åt deras religion, deras kultur, deras seder, deras högtider.

Varför har vi inte en större debatt kring detta med religion? Hur mycket skall vi låta den ta över i samhället? Räcker det med könsseparerade tider på badhus eller är det bara början? Skulle vi inte ha ett sekulärt samhälle hette det? Måste vi nu frångå detta och låta vissa delar bli styrda av religiösa värderingar? Hur har det blivit på detta sätt att vi kan hitta halal-slaktat kött i snart sagt varenda butik? Varför hörs inte militanta veganer och andra djurvänner protestera mot detta? Ska Svenska ICA butiker slå mynt av och försöka profitera på att det är ramadan? Det är på väg att bli normaliserat, denna islamisering av samhället. Vårat samhälle.

Jag ser en enorm intressekonflikt och ett hinder för utveckling här. Teknisk såväl som andlig. Vi måste ta frågan på allvar och våga att öppet diskutera vart vi är på väg. Som samhälle. Vad är vårat mål och våra planer om det framtida samhället. Här måste våra politiker vara tydliga.(inte den sortens ”tydlighet” som Löfvén brukar tala om).

När jag nu tillåter mig dagdrömma om framtiden ser jag inte lika självklart ett samhälle som är bättre eller längre framskridet än idag. Nuförtiden känns det som att det lika gärna skulle kunna gå åt andra hållet…dystopi har ersatt utopi…

…det är upp till oss. Det är upp till dig och mig.

Antingen är du med eller emot. Jag tror att det är så. Vissa frågor är faktiskt svartvita. I vissa frågor måste man ta ställning. Man måste våga säga sin mening. Annars stöder man indirekt den sida som man inte vill ska ”vinna”. Än en gång kan man använda dessa slitna ord: ”Det farliga är inte de onda människornas ondska utan de goda människornas tystnad”.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s